Det började för typ ett år sen, mitt djupdyk alltså. Men jag fattade väl inte riktigt vad jag skulle göra, har bara gått runt och tänkt för mycket och på fel saker i ett år. Men för en vecka sen hände en grej som gjorde att jag började fatta och för nån dag sen läste jag igenom mina gamla dagböcker, från 99-05. Då vad jag ju 11-17 år ungefär. Jag blev typ rädd för mej själv. Jag va arg på allt och alla, hatade allt och alla, alla gjorde fel utom jag, jag va hemsk. Rotade faktiskt fram mina dagböcker för ett år sen, men sen har dom bara legat där och väntat, jag kanske inte har vågat kolla innan, vet inte. Fixade också en annan grej, som jag inte tänker skriva här. =p

Men till grejen nu då, jag läste den här artikeln:

Det handlar om en sjuksyster som jobbat på ett hem där människor spenderade sina sista veckor i livet, hon pratade med dom och skrev ner vad dom ångrade mest i livet och det dom flesta ångrade mest var att dom inte uppfyllt sina drömmar utan lyssnat på andra istället. Och då! Då började jag nog tänka lite, varför gör jag allting som jag gör? När jag va liten hade jag samma dröm som så många andra, men jag fick hela tiden höra att det kunde jag inte bli och så vidare. Men jag vill inte ligga på dödsbädden och ångra att jag aldrig försökte, att ångra att jag inte gjorde som jag ville, så nu ska jag söka den där utbildningen!

---

Okej, så det där jag skrev först hade alltså med att göra att folk sa åt mej att jag inte kunde och så, jag trodde ju på det. Trodde att jag aldrig skulle lyckas och aldrig skulle kunna bli nått. Ingen trodde att jag skulle komma in på högskolan, ingen trodde att jag skulle klara kurserna. Det har hållt på ända tills nu! Men jag tänker inte lyssna mer nu. Jag har lyssnat på skiten i 23 år. Och anledningen till att jag va arg och hatade allt var väl att jag mådde dåligt, för jag trodde väl att jag inte hade nån framtid, ingen trodde på mej.