Det började för typ ett år sen, mitt djupdyk alltså. Men jag fattade väl inte riktigt vad jag skulle göra, har bara gått runt och tänkt för mycket och på fel saker i ett år. Men för en vecka sen hände en grej som gjorde att jag började fatta och för nån dag sen läste jag igenom mina gamla dagböcker, från 99-05. Då vad jag ju 11-17 år ungefär. Jag blev typ rädd för mej själv. Jag va arg på allt och alla, hatade allt och alla, alla gjorde fel utom jag, jag va hemsk. Rotade faktiskt fram mina dagböcker för ett år sen, men sen har dom bara legat där och väntat, jag kanske inte har vågat kolla innan, vet inte. Fixade också en annan grej, som jag inte tänker skriva här. =p

Men till grejen nu då, jag läste den här artikeln:

Det handlar om en sjuksyster som jobbat på ett hem där människor spenderade sina sista veckor i livet, hon pratade med dom och skrev ner vad dom ångrade mest i livet och det dom flesta ångrade mest var att dom inte uppfyllt sina drömmar utan lyssnat på andra istället. Och då! Då började jag nog tänka lite, varför gör jag allting som jag gör? När jag va liten hade jag samma dröm som så många andra, men jag fick hela tiden höra att det kunde jag inte bli och så vidare. Men jag vill inte ligga på dödsbädden och ångra att jag aldrig försökte, att ångra att jag inte gjorde som jag ville, så nu ska jag söka den där utbildningen!

---

Okej, så det där jag skrev först hade alltså med att göra att folk sa åt mej att jag inte kunde och så, jag trodde ju på det. Trodde att jag aldrig skulle lyckas och aldrig skulle kunna bli nått. Ingen trodde att jag skulle komma in på högskolan, ingen trodde att jag skulle klara kurserna. Det har hållt på ända tills nu! Men jag tänker inte lyssna mer nu. Jag har lyssnat på skiten i 23 år. Och anledningen till att jag va arg och hatade allt var väl att jag mådde dåligt, för jag trodde väl att jag inte hade nån framtid, ingen trodde på mej.

Tydligen så är jag en värdelös förälder som lämnar bort Theo till hans dagmamma på dagarna när jag pluggar. Så till dej: det handlar om att prioritera, välja och se mer än bara "det där". Jag prioriterar Theo såklart, vilket man inte kan säga om vissa andra. För det första så älskar han sin dagmamma och han vill gå dit och han tycker det är kul! För det andra så är han där mycket mindre än vissa andra barn. Flera personer frågar mej varför jag hämtar honom tidigare när han har tid 8-16 där, för att jag vill såklart! Jag hämtar honom nästan alltid före tre om jag inte har praktik. Och om vi vill så tar vi sovmorron. För att jag kan, alla föräldrar kan inte det. Om jag bodde massa mil ifrån mitt barn skulle jag plugga som fan tex måndag- torsdag för att sen kunna åka och vara med barnet hela helgen, kanske till och med tills på måndagen.

Och folk undrar hur jag hinner allting, det handlar om att prioritera! Om jag vill göra något, pyssla, sy, baka, kolla på film, whatever så får jag, precis som alla andra föräldrar prioritera. Det märks ganska tydligt att DU inte har några barn själv. Jag duschar på 5 minuter, du på 25. Ibland orkar jag inte laga mat, så vi äter gröt till middag, Theo lider inte av det eftersom det är både nyttigare än korv och makaroner och går snabbare.

Det är SÅ mycket som jag vill trycka upp i ditt ansikte, men jag orkar inte skriva och om du undrar hur jag hunnit skriva det här så har Theo inte kommit hem från kalaset än. Och om du undrar vad jag gör när han inte är hemma så har jag städat och fixat hela dagen för att kunna vara med honom och göra saker i morron. Vill du veta nått mer? Du kommer aldrig någonsin komma i närheten av honom igen.

Det är ju ganska kul att lära sig saker, iaf om man får välja själv vad man vill lära. Sitter och läser och läser, och det har jag gjort i några dagar nu. Om massa olika ämnen, örter, oljor, och sånt där. Jag gillar inte direkt massa konstiga krämer och skit och jag hade inte använt schampo på ungefär två år, men nu för nån månad sen så provade jag igen, men nu har jag slutat. Med schampo menar jag vanligt schampo som innehåller massa skit. Massa kemikaler, parabener och mineraloljor och sånt där skit. Till och med bebisschampo/två/olja/younameit innehåller FARLIGA ämnen. Jag har blivit jättearg och ledsen när folk har tvättat Theos hår med schampo fast jag sagt till att dom inte ska göra det. Det har bara hänt några gånger i hans treåriga liv och han ser inte lortig ut, han doppar oftast inte ens håret i vattnet, det är bara ibland som vi tvättar det och då med vatten eller Weledas Calendula barnschampo som är ekologiskt och inte innehåller skit.

Jag får jämt beslutsångest. Men iaf. Jag funderar nu på hur jag ska göra med skolan, om jag ska hoppa av eller inte. Jag vill jättegärna gå den där hudvårdsterapeututbildningen. Men då måste man gå basmedicin också och det kostar 10000 extra. Men jag vill!!! Åhh. Tänk om man hade rika föräldrar. =p

Vart tar tiden vägen? Känner mej jättegammal, men bara ibland. Jag tror ju att jag fortfarande är 18, sen kommer jag på att jag är gammal! Så läser man om folk som går på gymnasiet och tänker att jag tog ju nyss studenten, men det är ju inte sant. Jag har hunnit vara mammaledig och pluggat två år på högskolan. Fast det har jag inte märkt? Känns som jag började första terminen för några månader sen. Känns som Theo är en liten plutt, men han blir ju fyra år snart! Fyra!!! Han tar ju snart studenten, iaf om tiden ska fortsätta såhär snabbt. Men jag sitter fast ändå, är nog därför jag fortfarande känner mej som 18. Jag var 18, tog studenten med en stor mage, okej, inte så stor, men den syntes, nej jag var ju till och med 19 kom jag på nu. Sen dess har jag varit fast här helt själv. Tiden står stilla i min lilla värld som inte ändrar på sej. Ingenting händer och det är väl mitt eget fel egentligen. Nån gång i månaden kommer en person och hämtar Theo och då kan jag göra nått annat än att sitta fast här. Ja jag vet att jag kan ta med honom och göra saker och det gör jag men man behöver ju vara bara sej själv ibland och inte bara mamma. Nu sitter jag här i min verklighet som stannade för flera år sen.